Möjligheterna är oändliga och fördelarna många, alltifrån att kunna dela och samarbeta, ge snabb feedback, fantastiska möjligheter att tillgodose olika lärstilar och att öka elevers motivation. Tillgänglighet är en annan stor fördel med att arbeta med digitala hjälpmedel – vi kan på ett enkelt och framgångsrikt sätt möta elever i behov och att få stöd med hjälp av digitala verktyg kan vara av en avgörande betydelse för att elever som har svårigheter ska kunna utveckla kunskap och nå kunskapskraven.

Förändringarna som digitaliseringen påverkar lärarrollen på många olika plan, allt i från hur vi kommunicerar, det administrativa så väl som undervisningsmässiga aspekter. Allt det här ställer enorma krav på oss som lärare…vi ska sätta oss in i appar, kunna göra filmer, hitta ”försvunna” dokument, byta lösenord, undervisa på distans, rapportera frånvaro, chatta …och you name it! Det är naturligtvis viktigt att vi lärare får utbildning i digital kompetens men till syvende och sist handlar det ju om att jag som lärare själv måste våga att börja, våga pröva, våga misslyckas.

Att våga börja, att våga pröva, att våga misslyckas inför 30 ivriga, otåliga och ifrågasättande elever är inget man skämtar bort i en handvändning! Vad gör jag när upplägget för lektionen är klart, jag har instruerat efter konstens alla regler och vi ska sätta igång…och ”det skiter sig”? Hälften av eleverna ”kommer inte in”, de vanliga ”virrhjärnorna” har glömt sitt lösenord eller hela sin Ipad… Jag springer runt och ”släcker bränder” – byter lösenord, avvärjer konflikter för de som inte kom in och nu är uttråkade, försöker hjälpa de som är i gång att komma vidare, få den utan Ipad att samarbeta med någon som är igång…pulsen stiger, spisrosorna på kinderna flammar heta och jag hinner tänka mer än en gång: Varför gav jag mig in på detta? Vad är det för fel på papper, penna och den gamla läroboken…?

Men jag vågade! Jag provade! Jag tar med mig lärdomar: nästa gång ska jag tänka på att…det var ett misstag att... En sak som jag tycker är ovärderlig är att ta eleverna till hjälp – ofta hittar de lösningar som jag inte har sett eller begriper mig på! Att utnyttja dessa digitala elever som hjälplärare i klassrummet – en tre, fyra stycken som hjälper till att ”släcka bränder” är en fantastisk tillgång!

Att våga misslyckas är också vägen till framgång – att visa att jag som lärare inte kan allt – jag misslyckas precis som eleverna gör ibland. Men jag ger inte upp…jag försöker igen. Reflekterar över vad som utgjorde hinder och hur jag ska förebygga dem nästa gång. Till slut efter att ha vågat pröva många gånger och vågat misslyckas, så fungerar det någorlunda och efter det kan jag finslipa på detaljer.

En viktig del i att jag som lärare vågar och orkar är att vi har en IT-pedagog på skolan – ”allas vår James”! Han har till uppgift att hjälpa till rent tekniskt med elever och lärares digitala verktyg men också att inspirera och handleda oss kollegor i arbetet med digitaliseringen. Det är oerhört viktigt att ”denna James” har lektionsfri tid så att han kan ”komma ut till mig”, på lektionen – där och då, när problemen uppstår. Han kan förklara och hjälpa mig så att jag nästa gång vet vad jag ska göra. Jag kan bolla frågor och få saker som jag inte riktigt förstår förklarade för mig. Jag kan inte nog understryka hur viktig han är för att jag ska lyckas. Jag måste våga, jag måste pröva men ska jag lyckas utveckla min digitala kompetens så måste jag också ha uppbackning av ”en James”. Det tar för lång tid, för mycket kraft och energi att alltid själv hitta lösningar på de problem som jag ställs inför. Så en ”James” åt alla, på alla skolor som hjälper, inspirerar, stöttar och förklarar längs den digitala resan gör att man vågar, att man orkar, att man prövar igen…och igen!

Att diskutera/reflektera kring:

Vilka digitala utmaningar står du inför?

Vad behöver du för att våga?

Vad gör du när det ”skiter sig”?

Vilka hjälpmedel kan du erbjuda elever i behov av stöd?

Vilken kompetens saknar du? Var kan du hitta kunskap kring detta?

Hur kan du ta hjälp av ”de digitala eleverna”?

// Marie Titus, utvecklingslärare