Kamratföreningen på Eksjö gymnasium

Lära för livet. Inte för skolan.

Så lät det så klokt, men gjorde jag det?

Om man som jag bodde i Aneby kunde man välja: Eksjö eller Tranås? Självklart Eksjö, tänkte jag, fin gammal stad med långa anor och kamraters äldre syskon som tagit studenten där.

Jag minns den spända nyfikenheten, den tunga porten, det schackrutiga golvet och takhöjden när jag steg in i Östanåskolan – en del sa fortfarande läroverket – första gången. Detta måste ha varit höjdpunkten i svensk skolfinansiering, vi fick högar av nya påkostade böcker och möjligen fanns någon enstaka vikarie men flera lärare titulerades lektor och hade undervisat i årtionden.

Jag minns en massa fragment. Hur vi mätte höjden över havet och ritade av strandlinjen i Hunsnäsen, svenskfröken som beklagande sa att förr kunde man ägna en termin år Geijer och en åt Tegnér (bra att man inte kunde det längre, tyckte vi som ännu inte förstod något), ämnet Allmän språkkunskap med prefix, suffix och infix och isländska alfabetets första bokstäver (futhark), ekot i musiksalen högst upp, franskboken som hette Avec Plaisir (Med nöje), samlingar i aulan, pratet om att det var viktigare att förstå själva principen än att ha rätt slutsiffror på matteproven (inte sant (!)… och kamratskapet och hetsen ut till rökrutan (!) även för oss som inte rökte.

Jag minns att jag tog mod till mig och klagade när jag var arg över ett dåligt betyg. Jag tillhörde också gruppen som bojkottade centrala prov i protest mot betygsmallen som kallades Gauss-kurvan (hoppas ingen minns denna teori om normalfördelning, ett experiment som vårt gymnasium var för litet för). Alltså, att våga och att vara solidarisk, kanske var det ett par av de avgörande ögonblicken för att jag blev den jag blev. Samma med den intellektuella spänst som fanns på lektioner och på boksidorna. Men det var långa dagar, bil eller buss hemifrån 07.30, tillbaka 16.30, dessutom med tonåringens försenade kroppsklocka som gjorde att jag aldrig lade mig förrän framåt midnatt.

Jag minns inte riktigt hur det kom sig att jag sökte till Journalisthögskolan, men det gjorde jag och kom in i Stockholm (alternativet, eller plan B som man säger, hade varit att plugga svenska på universitetet i Uppsala). Även det en höjdpunkt i svensk utbildningshistoria. Alla sökande till JH (Journalisthögskolan) som vi sa intervjuades och psykologitestades i två dagar.

När jag sedan började på Svenska Dagbladet minns jag att en av redaktörerna hade hört på omvägar att jag gått i gymnasiet i Eksjö. Han sträckte fram handen och sa:

• Tunberger -31.

Varpå jag svarade:

• Henriksson -71.

Han såg lite moloken ut.

Det hände att jag nämnde Eksjö i artiklar när jag hade fått jobbet som USA-korrespondent i Washington. Den svenske ambassadören bjöd alltid in de amerikanska Nobelpristagarna och vi kolleger fick träffa dem någon månad innan de skulle fara till Sverige. Det var inte alltid lätt att förstå – och återge för läsarna – forskningsrönen och jag kunde då skylla på att det hänt en hel del i vetenskapen sedan mina gymnasieår.

Tyvärr spreds kamraterna till andra städer, Linköping, Göteborg, Lund, Jönköping, Stockholm, till och med till Gällivare visade det sig på en återträff. Vemodigt nog är mina två bästisar avlidna – Gilla som hette Gunilla och Emma som egentligen hette Birgitta. För tidigt, oändligt sorgligt. Fast vi inte träffades så ofta höll vi kontakt och visste att vi alltid skulle fnittra, snattra, skvallra och prata allvar precis på exakt samma sätt som när vi tillbringade håltimmarna ihop över kaffe och kaka.

JH (Journalisthögskolan), som sagt, i två år, sedan lite universitetsstudier, statskunskap och kulturgeografi (borde ha fortsatt till en fil.kand. eller mag., men fick heltidsjobb). Det andra ämnet, ytterst om samhällsplanering, har jag haft mest nytta av i yrkeslivet. Utöver grundstenarna i filosofi och politik, samt språken i gymnasiet, ska sägas. Franskan var jag särskilt angelägen att bättra på i Paris och sedan i Bryssel när en av mina chefer på tidningen rådde mig att söka en tillfällig tjänst i den staden. Sverige hade inte gått med i EU ännu, så jag kunde ägna mig åt att rapportera om politik och ekonomi i de närliggande länderna. En utlandsresa i veckan, skojade jag, dock utan att nämna att det inte var så långt till ”utlandet” någonstans ifrån i Belgien.

Sedan blev det kärleken som avgjorde den fortsatta riktningen i livet. Jag träffade en amerikan, lämnade mitt gamla liv och for till Washington, utan tanke på att bosätta mig där. Flyttlasset bestod av ett antal kartonger som jag skickade med flygfrakt. Enda lilla säkerhetsventilen var att jag inte behövde säga upp mig, utan fick tjänstledigt ett år. När det året led mot sitt slut var jag tvungen att sluta och inledde en frilanskarriär. I efterhand kan det, kanske, sägas att jag hade tur, jag kände många redaktörer och medieekonomin var inte lika pressad som idag.

Och, så bidrog mina småländska rötter, de som gick till tegarna i släktgården Knivlösa. Min pappa berättade om hur de sprängde sten ur åkrarna när han var liten pojke. Jag blev helt enkelt småföretagare i journalistik och kallade mig själv handelsresande i artiklar när jag turnerade mellan redaktionerna med uppslag till reportage i väskan.

Av olika skäl, som är onödiga att gå in på, kunde jag söka och få SvD:s tjänst som korre i USA. När jag presenterade mig för en kollega på stora draken New York Times sa han att han alltid varit avundsjuk på utrikeskorrespondenterna i sitt hemland. Bara att hålla med.

Bästa jobbet. Intressant, lärorikt, beslut som påverkar hela världen. Kul för det mesta, men inte nödvändigtvis ett lätt jobb trots att amerikaner vet mer än andra hur medierna arbetar och (för det mesta) är villiga att svara på frågor. Det politiska systemet är trögt och krångligt (det är heller inte ”käbbel” i kongressen, partierna är oeniga i sakfrågorna) och det kan ta månader eller mer att ”få” en intervju eller ett möte om vederbörande inte har något att vinna på det (vilket ju inte alltid är fallet, för som ramsan lyder: How many votes will I get in Sweden?).

Å andra sidan är tillfredsställelsen (eller lyckan!) så mycket större när något går i lås. Samtal med Hillary Clinton när en av hennes böcker gavs ut på svenska. Pratstund med George W. Bush på en ranch i Texas. Möte och ett par frågor till Barack Obama det året han gav det klassiska inte-röda-inte-blå-utan-förenta-staterna-talet och han då fick pryda SvD:s första sida som Demokraternas nya stjärnskott. På Donald Trumps allra första rally i Alabama – jag hade dessutom varit i hans kontor i Trump Tower på Manhattan många år tidigare när svenske FN-ambassadören föreslog att han som byggherre borde få uppdraget att renovera FN-skrapan. Vidare: poeter, författare, präster, demonstranter, it-guruer, militärer, illegala invandrare, majsfarmare, skådespelare, livstidsfångar, nunnor, medborgarrättskämpar…. och, så olika berömda svenskar på besök i USA. Rymden är ju aktuell, så låt mig bara nämna att jag bevittnade Christer Fuglesangs bägge avfärder från Cape Canaveral, med det öronbedövande dånet och svansen av ljus som avtecknade sig mot natthimlen.

Tur eller inte, men jag har varit i samtliga 50 delstater, bland annat tack vare Barack Obama som blev svepskäl till en tjänsteresa för att följa i hans fotspår i uppväxtens Hawaii. Men det räckte inte riktigt för att redaktörerna skulle attestera en saftig reseräkning, så fick utöka med historien om drottning Lili’uokalani, hur Hawaii blev en delstat, snack med surfare och expertintervjuer om de intensiva ansträngningarna för att skydda öarna mot invasiva arter. Favoritresmål? De är många. Bergskedjan Sawtooth Mountains i Idaho, ökenlandskapen i New Mexico och Utah, mindre kända nationalparker som Badlands i South Dakota, det magiska ljuset i Mississippi Delta, arkitekturen i Chicago, redwoodträden i Kalifornien, restaurangerna i Charleston, musiken på Howlin’ Wolf i New Orleans…

Pust, alldeles för mycket skryt, så påpekas måste att det handlade om en tidsperiod på över 30 år.

Så småningom skiljdes SvD:s och mina vägnar och jag har fortsatt att skriva artiklar om i alla fall för mig viktiga ämnen, att diskutera amerikansk politik i poddar och på events och att hamra på bokmanus, senast USA-politiken från A till Z som är en miniuppslagsbok.

Den första boken hette Jag kan inte sova, en titel med stor sanningshalt. Under researchen dök teorin upp om att människan under urtiden sov i två skift eftersom de var tvungna vara vaksamma mitt i natten om något vilddjur hotade eller om elden slocknat. Det arvet tycks ha bevarats i mig och jag försöker utnyttja de här onödiga vakna timmarna, mellan så där tre och halv fem, till något nyttigt. Som att gräva i minnet efter vad som hände under de där skolåren från 1968 till 1971. En natt rabblade jag namnen på lärarna. Ingen nämnd, ingen glömd. Fast, förresten, jag googlade efter några stycken och fick då veta att Lars Hagberg (religionskunskap) skrivit Eksjös historia i flera volymer. En annan natt grunnade jag på fritidsintressena, till exempel filmklubben på lördagseftermiddagarna. Detta parat med det faktum att Konserthus-Bio i Aneby ofta var först med att få de nyaste filmerna till sina mycket välbesökta föreställningar onsdagar och söndagar grundlade ett livslångt filmintresse.

Och, så var det förstås diskot Oak Club.

För ett tiotal år sedan råkade jag stöta ihop med en väninna på bokmässan i Göteborg. Hon talade entusiastiskt om sitt bokförlag med företagsidén att ge ut viktiga skrifter som aldrig översatts till svenska, bland dem Émile Zolas öppna brev J’Accuse…! om Dreyfusaffären 1898. Förlaget heter 33 sidor och det betyder bokstavligen max 33 eller 66 sidor. Hm, tänkte jag, den amerikanska författningen med inledningen We the People… finns nog inte på svenska och texten bör passa in i formatet. Det stämde och med hjälp av en god vän som är jurist stångades jag med den ålderdomliga engelskan. Resultatet blev en skrift med mörkblått omslag, Vi, folket… Förenta staternas författning eller världens mest berömda konstitution. Tro mig, jag har haft anledning att gå tillbaka till boken många gånger, inte minst under Donald Trumps år i rampljuset med två riksrättsprocesser och utmaningar av hans kandidatur med hänvisning till olika inslag i författningen.

Engelska, eller ska vi säga svengelska? är en ilsken käpphäst för mig och många andra journalister i en viss ålder som störs av det slarviga språket i medierna. Ja, ja, typiskt gnäll om att allt var bättre förr, kanske någon invänder. Nej, det är faktiskt mycket allvarligt det som sker, en urvattning av svenskan och en sammanblandning av svenska och engelska som gör att det kan bli missförstånd och att fina svenska ord försvinner trots att de är väl så fyndiga, passande eller kärnfulla som de engelska folk gärna strör omkring sig.

Apropå vokabulären i författningen skulle det bli mycket spännande att jämföra hur mycket en amerikansk high school-elev förstår av texten jämfört med hur mycket en svensk gymnasieelev skulle förstå av ett svenskt dokument från 1787. Jag tror mig veta att vi på vår svenskfrökens lektioner skulle kunna utläsa mer än en elev idag. Än sen då? kanske samma någon som ovan invänder. Nej, fel, det är högst beklagligt om det måste till specialkunskaper i framtiden för att förstå avgörande skeenden i historien.

Mina andra böcker? En om alla presidenterna och en om alla första damerna. Inte minst den senare var givande att arbeta med för att det gav insikter i ett 50-tal många gånger okända men inflytelserika kvinnors liv under olika perioder. Personligen är jag nog mest stolt över boken om vänstern i USA, med utgångspunkten att många -ismer föddes eller stärktes här, som miljörörelsen och hbtq-aktivismen. Dessvärre måste jag erkänna att den visserligen fick en del uppmärksamhet men någon ny upplaga trycktes inte. Något jag tror beror på att den svenska publiken i stort hellre vill läsa om de helgalna, odemokratiska extremisterna på högerkanten. Ibland tycker jag att rapporteringen från USA är för negativ, med för lite om allt det fantastiska inom forskningen och (fin-)kulturen.

Som sagt, jag hade aldrig tänkt att bosätta mig i USA, men år lades till år utan att jag egentligen märkte det. Tack vare en lycklig stjärna har min amerikanska man och jag sedan många år ett ställe i Sverige. Eller med andra ord, två hemländer, vart och ett med för- och nackdelar. Som vädret, till exempel, med möjlighet att byta ut den 30-gradiga fuktiga värmen sommartid i Washington mot den svenska svalkan och ljusa kvällar; och vice versa, att kunna njuta av höstprakten i lövskogarna här utan att behöva ha mössa och vantar.

Men i år, ödesåret 2024, gäller det att vara på plats när presidentvalrörelsen rullar igång på allvar med partikonvent i juli-augusti och slutspurten fram till den 5 november. Det blir det tionde valet jag följer på plats och det kan komma att rankas som det mest dramatiska. Av de tidigare minns jag i synnerhet generationsskiftet 1992 i och med Bill Clintons seger, krigsvalet 2004 med omval av George W. Bush, jublet över den förste svarte presidenten 2008, och naturligtvis Hillary Clintons snöpliga förlust mot Donald Trump 2016.

Karin Henriksson

1971

Ordförande/kassör
Per Sixtensson
e-post: per.sixtensson@gmail.com
telefon: 070-326 78 70

Sekreterare
Karin Elardt
e-post: karin.elardt@hotmail.com
telefon: 070-631 41 16

Ledamöter
Margaretha Bladh
epost: margaretha.bladh@krakshult.se
telefon: 072-060 45 46

Ingbritt Martinsson
epost: ingbritt.martinsson@eksjo.se
telefon: 073-049 10 94

Paul Hultberg
epost: paul.hultberg50@gmail.com
telefon: 070- 545 40 94

Tomas Eliasson
epost: tomas.eliasson@eksjo.se

Helen Ax
epost: helen.ax@eksjo.se
telefon: 073-942 26 96

Tomas Erazim
epost: tomas.erazim@eksjo.se
telefon: 0381-363 36

Hans Toll
epost: toll@telia.com
telefon: 070-512 40 14

Henrik Agertz
epost: henrik.agertz@gmail.com
telefon: 070-558 95 58

Revisor
Rolf Abelsson