Varför är jag lärare?

Men det finns tillfällen när jag helt klart vet varför jag är lärare! När jag träffar på elever i korridoren som frågar: Vad ska vi göra på SO:n i dag Marie? När eleverna ”släntrar in” i klassrummet, läser på tavlan och börjar diskutera dagens lektion innan vi har börjat! Eller när jag möter 60 intresserade eller berörda ögon efter en genomgång. När diskussionerna kring ett ämne går heta eller när grupparbetet flyter på och eleverna sitter med huvudena tätt tillsammans och diskussioner förs på hög nivå.

Men så finns det ett speciellt tillfälle när jag VERKLIGEN vet varför jag har valt det här yrket - det är när resan närmar sig sitt slut. Jag tar emot små osäkra sjuor, lägger ner mycket tid, kraft och energi på att under tre år lära dem så mycket som möjligt, stötta, hjälpa, reda ut konflikter, bidra med en axel att gråta emot, peppa, ibland ”läxa upp”, ”jaga” och vara obekväm.

Tillsammans med klassen får jag göra en fantastisk resa. Jag får förmånen att vara med på en del av en livsresa där eleverna genomgår en enorm förvandling från små osäkra barn till stora, långa tonåringar. Det är ett sant nöje att får vara elevernas resesällskap och reseledare under deras tre år på högstadiet. Att vara med och lotsa dem till det de blir vid resans slut. Tillsammans packar vi en väska full av erfarenhet och verktyg att ta med på nästa resa ut i livet. Vi packar ner allt ifrån Rumpnissar, VARFÖR frågor, sambandsord, ett spektrum av olika perspektiv, ”börjor” och hjälpmeningar. Och jag får se eleverna förstå och börja använda de verktyg som jag har hjälp dem att packa. De är redo för att fortsätta sin resa, sin vidare kunskapsinhämtning med nytt resesällskap och mot nya mål och jag är stolt och glad över att jag har fått förmånen att vara medpassagerare.

Samtidigt är det ledsamt att släppa i väg dem. Jag hade gärna fortsatt ett år till nu när de ”är på banan”, när den största delen av fostran är gjord och man kan börja skörda frukterna av det man sått.

Det är med en tacksam och ödmjuk känsla jag går mot skolavslutning i åk 9. Bredvid mig går han som är mer än huvudet högre än mig – när blev han det? Hon som kom med flera F och har kämpat och slitit så hårt under tre år och nu är godkänd, och mer därtill i alla ämnen. I ledet framför går han som har strulat och bråkat och gett mig några fler gråa hår, men som vänder sig om och ser på mig med värme i blicken. I ledet bakom går han som verkligen har tagit till sig och fyllt sin väska med mina bästa undervisningstips. Bredvid går hon som höll på att tappa sugen i åttan men tillsammans fann vi kraft att fortsätta. Listan kan göras lång och det är 30 individuella resor som gjorts under tre år och alla 30 har jag en speciell och unik relation till.

Det är till stor del på grund av detta som jag är lärare –att jag får vara en del av dessa fantastiska resor!

Nu släpper jag mina nior, tackar för resesällskapet och önskar lycka till på den fortsatta resan ut i livet!

//Marie Titus, stolt, glad och av stundens allvar lite tagen utvecklingslärare