Plötsligt händer det!

Vi hade under ett par veckor jobbat med att ta initiativ och hjälpas åt att hitta svar och lösa problem. Jag kör ofta med ”minisamtal” i par eller tregrupp och peppar då elever att ta initiativet att resa sig och se till att hamna med en pratkompis i stället för att sitta och vänta på att någon annan ska komma eller att läraren ska lösa saken. De som redan sitter i par i klassrummet pratar naturligtvis med varandra men jag har också flera som valt att sitta själva och i dessa tider har vi också haft en hel del elever hemma och därför ännu fler ensamsittare.

En annan metod vi övat är att den som känner att den kan förklara räcker upp handen. Den som är osäker letar upp en uppräckt hand och får hjälp. Känner man sig då säker så sätter man sig ner med uppsträckt hand för att hjälpa andra och annars går man vidare till en ny kompis som kanske förklarar på ett annat sätt.

Vi har också jobbat med att hitta inspiration av varandra både när vi skriver texter och skapar bilder. Jag har uppmuntrat eleverna att resa på sig och gå till en klasskompis eller flera för att se på möjliga lösningar. Första gångerna blev det ett fasligt gående mellan bänkarna men efter ett tag när nyhetens behag lagt sig funkar det bra.

Den dagen barnen tog initiativet helt själva utan att jag peppat till det (och dessutom höll på att sabba det) var en av mina guldstunder i skolan.

Har ni fler tips på bra arbetsmetoder som tränar barnen på att själva vara aktiva och ta initiativ till sitt lärande så fyll gärna på.

//Malin Montell

Förstelärare Norrtullskolan