Enligt (Nilholm, 2023) fick idén om inkludering sitt genombrott med Salamanca-deklarationen (Unesco, 1994) där man argumenterade starkt för att bryta traditionen med parallella utbildningsspår, att man hittar särlösningar för elever med särskilda behov. Utifrån en mer demokratisk aspekt borde elever i svårigheter i största möjliga mån undervisas i det vanliga klassrummet. För att nå målsättningen presenterade Salamanca-deklarationen en mycket stor mängd åtgärder på olika nivåer, från den internationella ner till klassrummet, vilka sågs som nödvändiga för att placeringen av elever i svårigheter i det vanliga klassrummet skulle lyckas. Vidare skriver (Nilholm, 2023) att det nu handlar om, till skillnad från tidigare, att fokusera inkludering mot hur miljön skulle förändras för att passa alla. Betoningen låg nu på nödvändiga åtgärder för att utveckla skolsystem, skolor och klassrum i en inkluderande riktning.

Som (Nilholm, 2023) antyder handlar det om en rad åtgärder på flera olika nivåer för att skapa ett inkluderande skolsystem, skolor och klassrum för elever i allmänhet och elever i svårighet i synnerhet. Exempel på systemnivå är en inkluderande policy och organisering, exempel på skolnivå är ett visionärt ledarskap och en inkluderande skolkultur och i klassrummet krävs att lärare har goda kunskaper och får stöd. Dock poängterar (Nilholm, 2023) är Salamanca-deklarationen inte helt entydig när det gäller hur själva ordet ”inkludering” används och ibland används det olyckligt nog för att endast beteckna platsen för utbildningen, placeringsdefinitionen av inkludering. En del menar att inkludering betyder att elever som tidigare gått i specialskolor, särskilda undervisningsgrupper och liknande helt enkelt placeras i vanliga klasser. Men som (Nilholm, 2023) tidigare beskrivit framgår det av Salamanca-deklarationen måste en stor mängd åtgärder vidtas för att göra en sådan placering framgångsrik. Därför menar många måste man inbegripa sådana åtgärder i en definition av inkludering. En elev är alltså per definition inkluderad om hen placeras i en vanlig klass och om en stor mängd åtgärder vidtas för att hen ska få en bra situation där. En del går ett steg längre och anser att eleven är inkluderad endast om åtgärderna ger önskat resultat och om eleven känner sig delaktigt socialt i klassen och också ges möjlighet att lära sig utifrån sina förutsättningar.

Enligt (Nilholm, 2023) är det skillnaden i definitionerna som beskrivits som ligger bakom den kritik som uttryckts som att inkludering har gått för långt. Det som avses med detta uttryck är att för många elever i svårigheter har placerats i vanliga klasser. Det har visat sig att många elever exempelvis med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar inte trivts i skolan och i flera fall valt att stanna hemma från skolan. Om vi utgår från placeringsdefinitionen är det rimligt att säga att inkludering har gått för långt. Många förtvivlade föräldrar har exempelvis sett hur deras barn placerats i vanliga klasser utan att få det stöd de behöver. Om vi å andra sidan utgår ifrån att placering i vanlig klass måste åtföljas av en rad åtgärder för att det ska räknas som inkludering, eller att det handlar om att eleven ska känna sig socialt delaktig och ha goda möjligheter att lära sig utifrån sin förmåga, så blir det naturligare att fråga sig om lärmiljön erbjudit sådana möjligheter. Det vill säga om det inte är bra är det inte inkludering. Därmed är det inte sagt att det fungerar för alla elever i svårigheter i vanliga klasser under alla omständigheter. Elever kan placeras i vanliga klasser men huruvida de blir inkluderade eller inte beror på en rad faktorer. Det är när rätt förutsättningar föreligger och vi prövat en mängd åtgärder som vi kan avgöra om eleven kan bli inkluderad i den vanliga undervisningen.

Nu till min poäng med inlägget. Skolorganisationer har tyvärr, utifrån diffusa skäl, ibland tagit delar av vad forskningen säger och sedan tillrättalagt den för att passa den form av skola man har. Skälen kan vara många, som jag skrev i början, kanske att man inte har bra kontakt med forskarvärlden som kan förklara innebörden av rådande forskning, att man från en verksamhets sida inte har tid att använda rådande forskning korrekt, att man kanske inte har en budget som räcker till de ambitioner man har med inkludering, att kompetensen inom enheten saknas. Oavsett skäl är det olyckligt om man bara lever upp till placeringsdefinitionen av inkludering och där man placerar en elev i behov av särskilt stöd i en vanlig klass utan några större åtgärder. Det är olyckligt utifrån många aspekter såsom att många elever mår dåligt i en sådan organisation, föräldrar blir förtvivlade, personal känner sig uppgiven för arbetsbördan blir för tung, hela organisationer hamnar i ett moment 22 läge där alla resurser för att stötta elever i behov av stöd går åt till brandkårsutryckningar istället för att man jobbar på långsiktiga och hållbara åtgärder. Förslag på vad man kan göra för att förändra situation. Steg ett är att all personal i en kommun enas kring en definition av inkludering som man kan stå för och förhålla sig till. Det är inte samma sak som att känna till den utan alla måste ha samma bild av vad det handlar om. Steg två är att göra en djupare analys av varför en del elever inte lyckas i skolan. Analysen måste göras på olika nivåer, kommun, enhet, arbetslag, klass. Det är viktigt att den beskriver verkliga orsaker till varför elever känner som de gör kring sin skola. Steg tre, följ upp analysen med åtgärder på de olika nivåerna samt uppföljning och utvärdering.

Roger Nässelblad, förstelärare

Ref

Nilholm, Claes (2023) Inkludering – vad betyder det? Skolverket, Uppsala universitet